lite så känner jag nu. för jag verkligen hatar att vara hemma, speciellt själv. utan att ha någon här.
inte för att jag brukar ha folk här speciellt ofta, typ aldrig egentligen.
bara för att jag hatar att vara hemma, trivs mycket bättre hos andra, varför vet jag inte.
eller, bäst trivs jag hos elin, hanna och han.

jag förstår mig verkligen inte på mig själv.
vad jag håller på med eller vad jag tänker med.
jag vet ju innerst inne vilken idiot han är och att han inte är nå bra.
men ändå stannar jag kvar, vecka efter vecka.
och jag förstår inte heller vad du håller på med.
jag lärde mig ju i höstas hur du är.
du sa att det inte var mening att det skulle bli så, att du inte ville såra mig.
men ändå är jag kvar hos dig, och du hos mig.
varför?
om du inte vill såra mig, varför gör du så här mot mig?
allt är som en börjar på någonting nytt, fast jag vet att du inte känner så.
men för mig är det så.
är du här, hos mig, för att ha mej när någon av dina andra brudar inte kan?
också tar du nån av dom när jag inte kan.
tyvärr är det ju så det är.
önskar att ingen av dom andra fanns.
att jag hade lättare att komma över personer än att bli kär i dom.
att jag inte var så jävla svartsjuk av mig.
det är dom sakerna som gör allt jobbigt.
men allt du gör och säger, betyder egentligen ingenting för dig, det vet jag.
för hur många andra tjejer har inte vart med om desamma?
frågan är bara, ska jag ge upp, skita i dig och försöka gå vidare? ännu en gång.
eller stanna, kämpa för det jag vill, trotts att jag blir lika ledsen varje gång jag åker hem från dig, och inte vet vem du kommer ta hem då.

det är så svårt att veta, vilket jag kommer bli lyckligast av.
för det är det de handlar om. eller så skiter jag bara i alla val och lever livet, tar dagen som den kommer, så får vi se vad som händer och sker.