Ååå, Mattias.
jag vet inte vart jag ska ta vägen eller göra. jag vill inte det här. jag vill bara bort från allt, å få glömma allt för en stund. jag vill inget hellre än att du ska komma tillbaka och att allt ska bli bra igen.
nu är allt sådär jobbigt och allt, precis allt är åt helvete igen.
vad jag än gör blir det fel. kunde så skulle jag komma upp till himelen och hälsa på dig, helt flytta upp till dig för att få slippa allt och alla här nere.
jag kan sitta och kolla på alla bilder på dig och alla dina blommor sedan begravningen, läsa allt i din logg på facebook. men änfå går det inte att förstå.
livet är så jävla orättvist.
jag lovar dig, att snart kommer och upp och hälsar på dig och då lämnar jag dig aldrig.
saknaden är så jävla stor, det går inte att beskriva. jag älskar dig mer än allt annat.
snälla, älskade mattias, kom tillbaka. jag klarar inte det här längre.



kommer ihåg som om det var igår som jag och johan åkte till olycksplatsen.
kommer ihåg vilken chock jag fick, fast ändå inte. kunde bara inte inse att det var du som var värst drabbad.
och frågan jag alltid kommer ställa mig är 'varför just du!?'
du hade inte gjort något för att förtjäna det staffet och det helvetet. du var inte värd det.